Recension

Tristan och Isolde

Regi : Kevin Reynolds

Först; det här är ingen renodlad film om kärlek och romantik, som bakgrundsmaterialet lägger större tonvikt på. Filmen är baserad på den gamla engelska riddarsagan om förälskelsen mellan den irländska prinsessan Isolde och den engelske riddaren Tristan. Det är ett gammalt verk, som traditionellt sträcker sig längre tillbaka än romansen mellan Lancelot och Guinever. Det handlar om svek, brott mot lagar och normer, krig och kärlek. Allt serverat på ett bord, kanske?

Allt tar plats i västra England, och de östra delarna av Irland, någon gång 600 e.Kr. Romarna har dragit sig ifrån de brittiska öarna, men de engelska stammarna står än splittrade. Den irländske konungen tar detta i akt och utövar sin makt genom räder och att så fortsatt split mellan engelsmännen. Filmen följer romansen mellan Tristan, en ung pojke vars föräldrar tidigt dödas av irländare, och Isolde, den irländske konungens dotter, hur den utvecklas och bryter ut i en helt ohållbar situation.

Tristan möter Isolde efter att i en räd dräpt hennes trolovade, den irländske konungens general Morholt. Tristan slås ned av Morholts förgiftade svärd, och antas död. Han läggs på sin båt och seglar stilla ut mot döden omgärdad av lågor. Han är dock inte död, om än hans liv hänger på en tråd, och driver iland på Irland, där Isolde finner honom. Hon känner Morholts svärd och hans gift, och vet botemedlet. Hon räddar Tristian undan döden, men håller honom gömd för alla utom sin jungfru då han är en engelsk ädling och en Irlands fiende. Hon säger honom ej heller sitt namn, på sin jungfrus inrådan och av sin egen rädsla .De förälskar sig i varandra, men tvingas gå olika vägar och Tristan sänds åter hem, där man trott att han sedan länge var död.

Nästa gång de möts är det  i ett tornerspel där den beslöjade Isolde är priset. Detta en plan av den Irländske kungen för att så split mellan de engelska stammarna. Tristan slåss i lord Marks namn, mannen som räddade honom undan döden som liten pojke när Irländarna anföll och vars hus han återvände till efter att han flytt Irland. Tristan vet ej om att det är hans älskade som är priset, men kämpar med all sin kraft ändå, och besegrar slutgiltigen den engelske hövdingen Wicred, som står främst i rangordning vid sidan av Mark. Tristan ser Isoldes slöja falla och inser att hon är lovad åt hans närmaste vän, som genom hela livet hjälpt honom som om han var Tristans far. Där är ett dilemma som heter duga.

Som film är det här ett relativt bra alster. Men man känner samtidigt hur den försöker göra för mycket samtidigt. Rekvisitan är vid den anblick man låts ge den tidsenlig, miljöerna precis så vackra som dagens publik kan tänkas kräva av en sådan här film och skådespeleriet mellan Tristan och Isolde modernt nog att tillåta publiken ta till sig romansen samtidigt som det inte driver gäck med eran alltför mycket. Striderna är fartfyllda och någorlunda väl utförda, men… hur vackert och ståtligt det än är att se filmen är den i ärlighetens namn lite seg. Romansen är väl utförd, möjligtvis lätt förlöjligad av de icke-så subtila skiftningarna av vädret som formligen reagerar exakt som känslorna mellan Tristan och Isolde. Men den går inte hela vägen, och, tror jag, får inte utrymme för det då historien även cirklar runt annat än kärlekshistorien mellan dem. Det är sparsamt med anakronismer, det är inget som inte direkt är bra, men.. det där engagemanget piskas aldrig riktigt upp. Efter att ha tillfrågat läsare av boken får jag ut att den inte alls lever upp till den hjärtskärande och djupa förälskelsen som råder Tristan och Isolde imellan. En av höjdpunkterna dock är skådespeleriet av kung Mark. Men en bra skådespelare räddar inte hela filmer, som Star Wars har visat.

Filmens avtoning är den många gånger använda textremsan som berättar om framtiden och ger svar på de största frågorna man har obesvarade efter handlingens upplösning. Det fungerar, som det mesta annat, men är inte så gripande som det skulle kunna ha vart.

En besvikelse om man är ute efter en riktigt brinnande berättelse av gränslös kärlek, men bra nog som medeltida äventyrsfilm.

Chester Elmroth